GårdsGrubblaren

Här sitter jag.
På en gård någonstans i västra Sverige.

Jag och min sambo hyr en gård. Vi letade efter ett hus, men hittade en gård istället.
Och ibland säger det mer om livet än man först tror.

Vi har länge haft drömmen om djur. Odling. Kanske självhushållning i någon form.
Höns. Kalkoner. Ankor.
Kaniner är tydligen inte okej i min familj.
Ah ja. Alla drömmar måste tydligen förhandlas.

Samtidigt sitter jag här och driver en blogg om teknik.
Smarta hem. Telefoner. Vardagsteknik.
Det låter som en motsägelse.

Men för mig är det inte det.

Teknik har alltid varit en del av mitt liv.
När jag gick i skolan var jag mobbad.
De få vänner jag hade var intresserade av datorspel, och på den vägen var det.
Jag fastnade aldrig för programmering, kod eller prestige.
Jag fastnade för något enklare: att få saker att fungera.

Och det är fortfarande där jag är.

Smarta lampor. Telefoner. Datorer.
Folk ringer och ber om hjälp.
Jag försöker lösa. Få ordning. Skapa flyt.

För mig handlar teknik om frihet.
Kontroll, ja.
Men framförallt tid.

Tid att göra annat.
Tid att vara med barnen.
Tid att gå ut till djuren.
Tid att vara någon annanstans än bakom en skärm.

Och det är här gårdslivet kommer in som motvikt.

Efter en dag ute på gården finns det en trötthet som teknik aldrig kan ge.
En fysisk trötthet.
Kroppen är slut på riktigt.
Huvudet är tyst.

Den känslan går inte att optimera fram.

Samtidigt skaver det ibland.
Jag fastnar lätt i planering.
Läser för mycket. Söker för mycket information.
Istället för att bara göra.

Och notiserna…
De har en förmåga att dyka upp exakt när man håller på med något som faktiskt spelar roll.

Men tekniken kan också hjälpa här.

Jag har svårt att hålla koll på när chilifrön ska planteras.
Så jag frågade Google.
Fick ett spann.
Nästa år vet jag: slutet av januari.

Anteckningar. Dokument. Lite struktur.
Kanske AI som hjälp, inte som ersättare.

På så vis bygger jag min egen kunskapsbank.
År efter år.
För att odla bättre. Inte mer. Bara bättre.

Och det är där jag tror balansen finns.

Tekniken ska inte styra gården.
Den ska stötta livet runt den.

Samtidigt finns det en gräns jag inte vill passera.

Jag vill kunna lämna telefonen inne.
Gå ut till ankorna utan att det känns som ett jobb.
Utan att tänka innehåll, vinkel eller formulering.

Vissa saker måste få vara privata.
Alla behöver inte veta allt.
Vart vi bor. Hur vi gör. Vad vi har.

Gården är inte ett projekt.
Den är en plats där livet pågår.

Och bloggen då? Varför finns den?

Helt ärligt:
Jag har länge letat efter ett sätt att uttrycka mig som känns verkligt.
Inte filtrerat.
Inte putsat för likes.
Inte som Instagram.

Här får tankar vara halvfärdiga.
Här får grubblandet ta plats.

Så Gårdsgrubblaren handlar inte om teknik.
Och inte om gårdsliv.

Den handlar om att försöka få båda att rymmas –
utan att förlora friheten på vägen.