GårdsGrubblaren

Jag skriver mycket om teknik. Jag pratar kanske ännu mer om det. AI har blivit ett slagord i den tid vi kallar vår. (Fan vad poetiskt det lät då!)

Men det finns en sak jag känner att vi glömmer när vi pratar om framtiden: Hur mycket vi faktiskt förlorar.

Var fan tog det sunda bondförnuftet vägen? Var är människan som faktiskt skruvar upp sin hylla själv?

Rädslan för att göra fel

Jag ska vara ärlig: jag var på god väg att hamna där själv. Jag lät mig bli… ja, ”mesig” är nog ordet. Istället för att riskera att göra fel, gjorde jag inget alls. Jag tänkte att det alltid kommer någon annan som kan skruva upp den där hyllan, så den fick ligga kvar i kartongen.

Sedan kom min son.

Då kom insikten: Jag är behövd. Jag måste fan fixa detta. Det kommer ingen magisk hantverkare och räddar mig. Så jag tog tag i hyllan. Visst, den första jag satte upp satt snett som en utförsbacke – men den satt där! Den fyllde sin funktion.

Motståndet som maskerad rädsla

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo, jag tror att många av de som idag är bittra meningsmotståndare till ny teknik egentligen bara är rädda. De vågar inte skruva upp sin egen ”digitala hylla” eftersom risken att det blir fel känns för stor.

”Jag tänker fan inte använda det där AJ eller vad det heter!” fräser de. ”Mamma… det heter AI”, svarar barnbarnet.

Vi blir så inrutade i det normala. Det ska vara ärtsoppa och pannkakor på torsdagar, annars förfaller hela livet. Men bondförnuft handlar inte om att följa ett schema eller att allt ska vara perfekt. Det handlar om att lösa problem. Det handlar om att saker ska FUNGERA.

När algoritmen räddade ankan

Här kommer krocken: AI har faktiskt hjälpt mig att återfå mitt bondförnuft. Det har dessutom sparat mig en rejäl slant.

Ta våra ankor som exempel. En av dem slutade ta till sig fodret på rätt sätt. Den tynade bort. I vanliga fall hade vi behövt ringa en veterinär som tömt min plånbok för ett hembesök, eller så hade vi tvingats avliva den för att slippa lidandet.

Men jag satte mig ner och rådfrågade två olika AI-modeller. Jag förklarade symptomen i detalj. Jag fick rådet att ge extra vitaminer och använda en plastspruta för att få i den vatten och näring direkt i halsen.

Men framför allt påpekade AI:n något jag missat: Snäckskal.

Ankor behöver småsten eller snäckskal för att kunna mala ner maten i kråvan. Jag hade inte tillfört tillräckligt. Nu, några månader senare, springer ankan omkring och kvackar så fort den ser oss. Den mår hur bra som helst.

En ny sorts förnuft?

Här lärde tekniken mig något praktiskt. Den gav mig verktygen att lösa ett problem med mina egna händer. Den gav mig bondförnuftet tillbaka genom att radera osäkerheten.

Vad tror du? Kan bondförnuftet faktiskt komma från tekniken? Eller ska vi kalla det något annat? Informationsförnuft?

Är AI bara ännu ett verktyg i snickarbältet, eller gör det oss bara mer beroende?

Kommentera gärna vad du tycker och tror. Jag vill höra era tankar!