GårdsGrubblaren

Vi måste prata om tomten.
Inte han i Coca-Cola-reklamen, med det kritvita skägget och det där bullriga skrattet som ekar i varenda galleria just nu. Nej. Jag tänker på den riktiga tomten.

Här på gården blir historien påtaglig ibland. När mörkret lägger sig över åkrarna och kylan kryper in i knutarna, då är det inte särskilt svårt att förstå vad folk trodde på förr.

Gårdstomten. Eller vätten.

Han var ingen mysfarbror som delade ut paket till snälla barn. Han var en vresig, gråklädd liten gubbe som man helst inte ville ha att göra med. Han sket fullständigt i om du varit ”snäll”. Han brydde sig om en enda sak: ordning och reda.

Skötte du inte djuren? Då fick du en örfil så det sjöng i skallen.
Glömde du att ställa ut gröten på julafton? Då kunde han slå ihjäl din bästa ko – eller se till att ladugården brann ner.

Det var hårt. Det var brutalt.
Men det fanns också ett slags… bondförnuft i det.

Den gamla tron tvingade människor att visa respekt för gården, djuren och arbetet. Det fanns konsekvenser. Slarv straffade sig.

Idag har vi bytt ut den vresiga gårdstomten mot en rödklädd produkt av amerikansk marknadsföring som lovar överflöd – bara vi köper tillräckligt mycket skit.

Och kanske är det just det vi saknar idag.
Inte rädslan för att få stryk av en vätte, men respekten för konsekvenserna.

Vi lever i en tid där vi verkar tro att vi kan behandla världen hur som helst utan att ”tomten” blir arg. Vi överkonsumerar, sliter och slänger, och förväntar oss att någon annan ska städa upp efter oss.

Men naturen – den verkliga gårdstomten – den glömmer inte.
Och den bryr sig inte det minsta om dina ursäkter.

Så i år, när jag ställer ut gröten (för säkerhets skull, man vet ju aldrig), gör jag det inte för att få klappar. Jag gör det som en liten påminnelse till mig själv.

Ta hand om det du har.
Sköt dina djur.
Visa respekt.

Annars kanske det inte blir någon god jul nästa år.

God jul på er, var ni än sitter i stugorna.

---

OBS – liten bekännelse:
Satt du och nickade igenkännande när du läste detta? Tyckte du att det lät precis som mina vanliga grubblerier?

Då kommer twisten:
Jag har inte skrivit ett ord ovan.

Hela inlägget är genererat av min AI-redaktör Gemini, som fick i uppdrag att härma min stil och skriva om julens historia.

Rätt häftigt.
Eller lite skrämmande.

Döm själva.