GårdsGrubblaren

I onsdags, på julafton, var jag lat.
Men samtidigt fick jag en idé.

En idé där jag lät Gemini skriva mitt inlägg åt mig.

Det var… intressant.
Men också lite skrämmande.

Inte för att texten var så bra.
Utan för att den lät som mig. Mitt sätt att resonera, mitt tempo, mina formuleringar. Det där lågmälda grubblandet som jag gärna tror är mitt.

Och det gick alldeles för lätt.

Är det dit vi är på väg?
Vad reducerar vi oss till då?

Ingen aning.

Hur ska du som läsare kunna märka skillnad, när inte ens jag själv gör det? När jag måste läsa två gånger för att minnas om det var jag eller en maskin som formulerade tanken.

Varför låter vi då AI hjälpa oss mer och mer?
Varför släpper vi ratten i vår evigt rusande bil?

Det enkla svaret är att världen inte saktar ner för att vi ber snällt. Allt ska gå fortare. Effektivare. Billigare. Mer. Och vi anpassar oss, för det är det vi alltid har gjort.

Vi skyddar oss gärna bakom stora ord. Miljön. Ekonomin. Produktiviteten.
Men jag börjar tro att det handlar om något mer grundläggande.

Vi är skapta för utveckling.
Vi är problemlösare.

När ett verktyg dyker upp som kan lösa problem snabbare, billigare och utan att bli trött – då använder vi det. Punkt. Det är inte ondskefullt. Det är mänskligt.

AI är just det: ett verktyg.
Ett väldigt kraftfullt sådant.

Problem som tidigare tog timmar, dagar eller år att lösa kan nu reduceras till minuter. Stora, komplexa frågor blir plötsligt hanterbara. Det är svårt att tacka nej till.

Men någonstans där uppstår en annan fråga.
Inte kan vi använda AI – utan när vi gör det.

Finns det idag något säkert sätt att avgöra om en text är skriven av en människa eller en maskin?
Jag vet faktiskt inte.

Ändå ser jag hur folk avfärdar saker direkt:
“Det där är bara AI-skräp.”

Samtidigt fylls sociala medier av just det. Trots hatet. Eller kanske på grund av det. De flesta använder redan AI, öppet eller i smyg, på jobbet, i skolan eller hemma vid köksbordet.

Och det kommer inte försvinna.

Jag tror inte att lösningen är att låtsas som att AI är något tillfälligt, eller att vi kan stoppa utvecklingen genom att vara arga på den. Det tåget har redan gått.

Men jag tror att vi måste bli bättre på att veta när det är vi som pratar – och när det är något annat som gör det åt oss.

För i slutändan handlar det inte om teknik.
Det handlar om ansvar. Om ägandeskap. Om att veta vad som faktiskt är ens eget.

Jag tänker fortsätta använda AI.
Men jag tänker också fortsätta skriva själv.

Frågan är bara hur mycket av oss som följer med, när verktygen börjar låta precis som vi.