GårdsGrubblaren

Ja, du läste rätt. Mitt första politiska inlägg. Shit.

2026 borde egentligen vara ett år fyllt av hopp och framtidstro. Men om jag ska vara helt ärlig? Det känns inte riktigt så i magen. Just nu känns det snarare som att omvärlden knackar på dörren med en kofot. Kriget i Ukraina. Trumps framfart. Och vad sjutton händer egentligen med Grönland?

Jag får faktiskt lite ångest när jag tänker på det.

Sandlådan på Helgeandsholmen Men det som stör mig mest är inte bara världsnyheterna. Det är hur våra egna politiker beter sig. Ibland känns det som att titta in i en förskola där fröken har gått på rast. ”Men han kastade sand!” ”Fröken, hon bet mig!”

Vuxna människor i kostym som lägger mer tid på att peka finger än på att faktiskt lösa problemen de är tillsatta att sköta.

Ett dike och ett val Vad kan vi göra åt det då? För mig handlar det om något så gammaldags som ansvar. Tänk dig att jag kör ner i diket med lastbilen eller bilen här utanför gården. Då har jag två val:

1. Skrika lungorna av mig om att väghållaren är en idiot som inte plogat exakt precis nu.
2. Konstatera: ”Jahopp. Jag körde nog för fort. Jag trodde jag var bättre än vad jag var.”

Det är en lärdom. Men i politiken verkar ingen någonsin ha kört för fort. Det är alltid halkan, mötande trafik eller däckens fel. Lovar man sänkta skatter och det inte blir så – ge oss då en ärlig förklaring istället för en dålig ursäkt. Är det för mycket begärt?

Hjärtefrågan: Barnen och skolan Om jag ska nämna en sak som faktiskt bränner till i bröstet inför 2026, så är det skolan. Vi har fyra barn i hushållet, mellan 8 och 13 år. Två av dem är så skoltrötta att det nästan blir tårar varje morgon när klockan ringer.

Vi har skolplikt i Sverige, men vi verkar inte ha en ”skolan-ska-funka-plikt”. Lärarna kämpar, men systemet verkar inte ha en aning om hur de ska hantera barn som inte passar in i den fyrkantiga mallen.

Ska vi bli som USA? Det största problemet är dock tystnaden. Vi håller på att dela upp oss i två läger som inte ens vill ta i varandra med tång. Ska vi behöva bli som i USA, där familjer splittras för att man röstar på olika partier? Nej tack. Inte på min gård.

Jag har såklart min politiska riktning, men den här bloggen är inte en valstuga. Jag vill hellre prata om hur vi hittar tillbaka till dialogen. Att vi vågar prata med folk som tycker annorlunda utan att det blir krig vid kaffeapparaten.

Vad tänker du? Är det bara jag som känner att vi behöver mer bondförnuft och mindre sandlåda i politiken?